bara berättaren bar brallor

Karga åkrar och grantäckta berg sträcker sig under de mörka molnen. En smal väg slingrar sig mellan ängarna mot horisonten där några hus och en kyrka skymtas. Längs vägen dras en vagn igenom gyttjan av stor kallblodshäst. Vagnen gungar över den guppiga vägen. Mannen vid tyglarna harklar sig och spottar. Bakom mannens rygg ligger fyra stora tunnor, fastspända i vagnen. Hästen har pälslösa streck ovanför svansen där ärren av piskan läkt och skärts upp på nytt. Mannens stubbiga ansikte träffas av en regndroppe och han tittar beskymrat upp mot molnen. Det börjar mullra där uppe och fler droppar faller mot jorden.

- ”Sätt fart nu för i helvete”, stönar mannen och stampar med sin träskobeklädda fot på hästens ärriga bakdel. Hästen nickar med sin stora skalle för varje lunkande steg, för varje gång de stora hovarna försöker få fäste i den grå leran.

Vagnen närmar sig en kvinna med ett barn på höften och ett barn i handen. De har gyttja upp till midjan som börjat torka högst upp.

- ”Akta på er”, ryter mannen till.

Barnet som håller sin mamma i handen, en mager pojke på sju år, vänder sig om och drar sin mamma åt sidan för att ge plats åt vagnen. Modern rättar till spädbarnet i sin famn och tar ett kliv mot vagnen.

- ”Skulle vi kunna vi få åka med in till byn?”,  frågar hon, ”Vi har gått så långt.”

Mannen muttrar och skakar på huvudet. Hästen saktar plötsligt in och modern passar på och tar några snabba kliv för att se mannen.

- ”Min pojke då, han kommer inte vara till besvär.” försöker hon. Hennes magra son tittar upp på henne och skakar diskret på huvudet. Hon möter hans blick med en bestämd, tystande min.

- ”Jag har inte plats, jag har bråttom” svarar mannen och stampar på hästens bakdel ännu en gång. Vagnen passerar framför modern med hennes barn som fortsätter efter vagnen mot den lilla byn.

I byn är det rörelse på gatorna. Människor tränger sig fram mellan försäljare med hönor, magra kor, säckar med gryn, pälsar och vävda pläder. Det är stor konkurrens mellan försäljarna och köparna kämpar om fåtalet varor. En ung man springer genom folksamlingen och knuffar sig fram. Han har något i sin hand.

- ”Tjuv! Tjuv! Stoppa honom!”, ropar någon. Den unga mannen, endast i klädd en sliten tunika, blir fälld av någon och landar i leran.

Människorna runt omkring backar undan runt tjuven som försöker resa sig upp. En grövre känga trycker ner honom. Det är en kraftig man klädd i en brun gambeson och en luva som döljer hans huvud. I hans hand gungar en lång hammare. Den ungen mannen hinner precis hämta andan innan hans ansikte trycks ner av hammarskaftet.

- ”Här behåller vi ordningen!”, ropar han och hela folksamlingen lyssnar under tystnad. Han drar av sin luva och möter blickarna kring sig innan han hukar sig ner och tar tag i den unge mannens knutna hand.

- ”Nej! Nej, nej, snälla!”, säger den unge mannen förtvivlat medan han kämpar emot och han dras till en sten.

- ”Ni där…kom hit.” säger den kraftige till några människor som står och betraktar händelserna.

- ”Ställ er här.” Den kraftige pekar på den unges rygg och får bestämt vinka tills sig tre män och två kvinnor och ett barn som närmar sig osäkert.

- ”Stå på honom.”, beordrar den kraftige medan han trycker fast handleden mot stenen med sin känga. De sex personerna lyfter sina fötter och ställer sig på den unge som försöker vrida sig loss.

- ”Gud straffar er för era synder!”, säger han högtidligt och lyfter sin hammare mot himmelen.

- ”Och jag straffar er för era brott!” ropar han i en kraftanstränging och låter hammaren falla mot den knutna näven. Knogarna krossas mellan stenen och hammarens järnskaft. Den unga mannen vrålar men hans huvud trycks snabbt ner i leran och rösten dämpas.

Den kraftiga mannen slår en gång till och en flicka i publiken vänder sig mot sin mor. Modern vänder flickan mot föreställningen igen och håller ner hennes händer som vill gömma undan grymheterna.

- ”Loss!” ropar den kraftige mannen och slår ännu en gång mot den knutna handen. Den unge mannens kropp rycker till under fötterna på de sex frivilliga i föreställningen. Hammaren höjs för ännu ett slag men den deformerade handen öppnas och ur det blodiga knotstycket faller ett litet mynt.

Den kraftige sänker hammaren och plockar upp myntet innan han lyfter på sin känga. Den unga mannen är medvetslös och den kraftige går iväg genom folkmassan och försvinner bakom ett av timmerhusen. Folkmassan börjar sakta röra på sig igen och sorlet av ivriga köpslag återtas.

Dammkorn och hårstrån svävar omkring i solskenet som lyser in genom den öppna dörren. Lerstugan är öde men någon slår sin näve i sängkarmen och rycker till under några filtar bredvid den murade spisen. Flickan är andfådd och på hennes kind har det grova tygstyckets textur gjort ett rött avtryck. Hon lyfter undan filtarna och kliver upp ur sänghalmen. Grus och damm fastnar under hennes varma fötter och några halmstrån har fastnat i hennes toviga ljusa hår. Flickan kliver över den stora tröskeln, ut mot det bländande solljuset.

Grön, fuktig mossa kramas mellan bleka tår. Mossan är mjuk och låter de små barnfötterna sjunka in. Ovanför fötterna hänger ett ljust förkläde, inte närheten av vitt men ljust. En hand reser sig med slitna naglar och härdad hud, men det är ett barns hand. Handflatan är lila, färgad av blåbär. Fingrarna försvinner in i munnen, men det hjälpte inte. Bakom syns en tät barrskog. De tjocka granstammarna reser sig högt upp och bildar ett tak som skuggar den gröna sluttningen. Träden verkar inte ta slut och luften är kvav. Det är vindstilla men något bland grenarna tycks röra sig, leva. Blicken letar i alla riktningar. En viskande andetag, men bara bark och mossa syns till.

En gråblond fläta gungar fram bakom en kraftig stam. En mager kvinna med ett stort leende lutar sig fram. Hon imiterar en uggla och gömmer sig igen. Hon kliver fram igen på andra sidan stammen och närmar sig snabbt. Med lätthet kliver hon över rötterna och mossan. Hon gömmer något bakom sin rygg. Hennes kläder hänger på hennes knotiga axlar som tomma säckar på en stol. En blus och kjol utan mönster. Hennes tjocka fläta dinglar framför henne när hon böjer sig fram. Hennes ögon är stora, ljusblå och blanka. Hon skrattar till och blöter sin tumme. Smuts på kinden. Hemligheten bakom hennes rygg avslöjas. Ett tjugotal mörka blåbär. Hon ler men hennes underläpp darrar. Det hålls inne och handen med bär närmar sig syftande. En kvist knäcks någonstans och blicken letar bland träden.

Kvinnan är borta. I mossan och mellan tårna ligger bären. Runt bakom stammen, men där står hon inte. Upp över de stora rötterna, förbi de döda grenarna. Träden står tätare, grenarna river mot ögonen. Snabba blickar åt alla håll, upp på den hala stenen. Den unga strupen flåsar. Skogen är tom, tyst och mörk. Den mullrar. Blicken letar igen, men inte för att hitta någon att springa till, utan att springa ifrån. Tillbaka, men vilken väg? De små fötterna slinter över rötterna upp för backen, mullret närmar sig. Mullret kvider, skrattar, stönar. Backen blir brantare och fingrarna borras in i och sliter upp mossan. Det mörknar. Backen blir en bergvägg, det är stopp. Flickan kryper ihop och trycker sig mot den blöta stenväggen. Mullret donar bakom henne, högre och högre. De döda granbarren på marken under henne skakar. Händer över öronen, blundar hårt. Blundar hårdare men det hjälper inte. Hon skriker, men det hörs inte. Hennes kropp böjer sig av skriket som inte hörs. Hon hämtar andan och försöker försvinna i hennes händer. Det donar men mullret avtar. En värme sträcker sig över hela hennes kropp. Hon lyfter försiktigt på händerna och lyssnar. Det är tyst. Mullret är borta men det är något som sprakar. Ansiktet slappnar av och hon blundar inte lika hårt. Hon försöker lugna sin andning och lyfter försiktigt på ögonlocken och kisar. Det är natt och skogen är tyst, men ett rött sken syns mellan träden. Det knastrar mellan grenarna och någon snyftar. Flickan reser sig försiktigt mot stenväggen och tittar mot ljuset. Det är en eld. Hon kisar och försöker förstå vad hon ser, tills lågorna speglas mot hennes ögon.