Björn, 16 år. Om sig själv.
Jag klarar mig rätt bra i skolan. Jag har hållit mig nog rätt mycket för mig själv. Men det börjar kännas konstigt. Och ensamt. Jag har haft många kompisar förut men jag kom de aldrig riktigt lika nära som de gjorde med varandra. Jag ville inte att de skulle se min mamma. Hon är inte elefantmannen, men hon kan vara ganska kall när hon inte har druckigt. När hon har druckigt kan hon vara allt från älskvärd till rasande inom några sekunder. När jag var mindre tog jag hem kompisar några gånger men det blev för pinsamt. Det blev för mycket när hon bröt sig in i mitt rum och skrek åt mig och mina kompisar. Vad jag vet hade vi inte gjort henne något, förutom att vara tillgängliga för hennes vrede. När de hade gått hem, bara några ögonblick efter utbrottet, kom hon upp till mitt rum igen gråtandes och bad om förlåtelse. Jag tror att hon vill mig väl, hon är ju min mamma, men hon kan inte visa det utan några glas vin. Och då kan vad som helst hända. Jag har aldrig förstått hur min pappa, Hans, kunde gifta sig med henne. Min pappa är bilförsäljare och är djupt religös. Kristen. Men tydligen är mamma ett undantag för hans syn på synd och han följer hennes minsta vink. Han är en toffel. ”Men snälla Renee.” är det enda han får ur sig när hon brusar upp. Eller ”berusar upp”. Jag vet inte varför min mamma får denna ilska ifrån. Jag vet inte heller hur min pappa orkar med henne. Hon kan säga så mycket till honom som han bara tar emot.
När jag pratar med honom så är det annorlunda. Det känns som han inte lyssnar eller att det som han inte vill höra filtreras bort innan det når hans öron. Några av dessa saker har varit min framtid, mammas kokande humör och tjejer. Tjejer och allt som hör till. Han har alltid suckat missnöjt när jag ville gå på skoldiscon i mellanstadiet, frågat var tjejer var för något eller när jag hittade min snopp. Det senare tog jag aldrig upp, men han hade nog suckat. Nu när jag tänker efter var det väldigt länge sedan jag var på en fest. Eller gjorde en annan ”umgängesaktivitet” egentligen. Det måste vara skolan som har tagit upp den mesta av min fritid. Min pappa har varit mycket noggrann när han berättat för mig hur viktigt det är med min utbildning. Han har inte sagt det rakt ut, men han hoppas att jag ska bli jurist eller läkare. Eller nej, han planerar. Han har kollat upp vilka gymnasier som har det bästa medelbetygen och han har t.o.m. kollat upp högskolor. Jag har alltid haft svårt att kommunicera med min pappa. Jag minns att när jag var liten tittade jag ofta på min pappa för att försöka lära mig vad han tycker är roligt när han skrattar. Vad som gör honom arg när han ryter till och vad som lockar fram det där rycket i mungipan när någon annan skulle gråta floder. Han har alltid varit ett mysterium för mig. Nu när jag tänker på det så iaktar jag honom fortfarande, lika intresserad och förväntansfull.
Jag vill inte svika min pappa och kanske förlora min chans att göra honom stolt. Nej, förlora chansen att se min pappa visa att han är stolt. Jag måste vara ganska paranoid som tror att detta kommer riskera hela min framtid. Men jag orkar inte längre. Jag behöver någon som lyssnar på mig. Någon som vill lyssna på mig. Jag behöver någon som kan se mig och som gillar att se på mig. Någon som kan torka mina tårar, dra fingrarna genom mitt hår och se mig i ögonen. Jag behöver någon.
Jag har inte känt något så här starkt på länge, men jag minns senaste gången mitt hjärta bultade på detta sätt.
To be continued...
Björn, 16 år. Monolog.
Ok, nu kör vi. Vad tyst det blev. Dags att dra den klassiska ”Förlåt, att jag kommer försent.” och... Oj, är det SO nu? Lärarinnan ser lite besviken ut, men jag tror hon förstår. Hon ler. Hon känns så förstårende. Hon känns så varm. Shit, det är mycket att anteckna från tavlan! ” 1988 - Arafat erkänner staten Israel”...
Hon har på sig den där blusen igen. Hon måste gilla den blusen. Jag gillar den där blusen. Fast hon verkar yngre än hur hon klär sig. Hon vill väl smälta in bland de andra lärarna. Hur gammal är hon egentligen? Trettitvå? Trettisju? Hon skulle lika gärna vara tjugofem. ...”vid ett FN-möte i Genevé”.
Jag gillar att anteckna av tavlan, fast inte när det går för snabbt. Då kan jag titta hur mycket jag vill och ingen märker någonting. Jag undrar om hon märker. En gång kändes det som om hon märkte, men hon sa inget. Vad hemskt det var. Tänk om hon hade blivit arg? Tänk om hon hade skällt ut mig inför hela klassen? Hon borde ha blivit arg. Jag satt ju och stirrade på henne. Från topp till tå. Jag känner mig som ett pervo, men jag kan inte sluta titta på henne. Hon kanske tyckte om att jag tittade på henne? Nej, stor chans. Hon känns för mogen för att gilla sånt. Hon känns för smart. För omöjlig. Jag undrar hur hon känns.
