Björn, 16 år. Om sig själv. -Del fyra.
Ekrarna på min cykel såg ut att glöda i det starka solljuset. Jag hade en badhandduk runt halsen och kände hur vinden kittlade runt vaderna och kring fotlederna som försvann i ett par slitna gymnastikskor, utan strumpor. Jag rullade fram utan att trampa genom det lugna villaområdet där ett barn lärde sig att cykla med stödhjul och några solbrända grannar klippte gräsmattan framför de färgglada husen. Jag kisade mot solen och försvann i mina tankar.
I den stunden undrade jag varför inte det alltid kunde kännas så här. Ett liv utan bekymmer men också utan höjden av lycka. Ett balanserat och plant liv. Istället för en berg-och-dalbana är rälsens kurvor jämna som en tom fotbollsplan. Ingen oro över att förlora något man håller kärt eller den sorg man känner när man väl gjort det. Ingen lycka när man når det man så länge önskat och ingen tidpunkt då man slutar hoppas. Ingen känsla av att man inser att allt var förgäves. Det är väl ett rättvist byte? En sådan värld har jag länge önskat mig. I en sådan värld skulle jag känna mig trygg. Jag har aldrig begärt att någon ska vara lycklig för min skull. Eller ens låtsas för min skull. Det enda jag fortfarande hoppas på är att de slutar. Vad kämpar de för egentligen? Det handlar alltid om bagateller och det slutar med att jag och Daniel blir medlare eller vapen.
Det börjar oftast med att mamma är irriterad över något. Vad det är vet ingen, inte ens hon själv. Men det går ut över spilld mjölk, en kommentar angående de överkokta makaronerna eller något annat obetydligt. Mamma går av och an i köket och skriker åt oss. Eller pappa som sitter tyst och ler hånfullt åt mammas argument. Pappa blir nästan aldrig arg, han visar det aldrig i alla fall. Han bara tankar mamma med ilskebränsle tills hon kokar över. Vi har, ibland omedvetet, undvikit detta genom att stanna på våra rum, höja volymen och hoppas på att man inte hör något från undervåningen mellan skotten, explosionerna eller replikerna från de döende soldaterna. Överrösta ett krig med ett annat. Men ibland är det förgäves. Ibland kommer de upp. Det är oftast mamma som kommer upp, ibland gråtandes och ibland ursinnig. Pappa kommer aldrig upp själv. Det funkar inte att säga att man inte vill höra, att vi vill vara ifred. ”Men jag vill att ni ska förstå” får man till svar. ”Jag vill att ni ska förstå hur eran pappa tänker.” Varje utbrott är olika. Varje gräl handlar om något nytt. Men de slutar alltid på samma sätt. Med förlåtelse. Det spelar ingen roll hur länge bråket har hållit på, eller hur sent det är på natten, innan det blir en ny dag ska tvisten vara ”löst”. Det är det enda ljuset i tunneln jag känner till och jag vet att det kommer. Man kan antingen vänta ut det eller förgäves försöka påskynda processen. Men när det väl är över, när det väl har tystnat och man tar av sig tröjan med den tårfyllda ärmen, vet man att det bara är en tidsfråga innan ärmen ner blöts igen. Innan man är tillbaka i det hopplösa sökandet efter en utgång i den mörka tunneln. Jag vet att det är meningslöst, men varje kväll hoppas jag i alla fall. Av någon anledning hoppas jag att att någon hade lärt sig något. Att någon skulle förstå när man ska ge upp. Att någon annan än jag ser mönstret. Att det var sista gången.
En prasslande ljud av en plastpåse med hårt och kallt innehåll slog mig på ryggen. Daniel cyklade snabbt förbi mig på sin BMX och viftade med en påse med frusna bullar. Jag skrattade till och mötte sedan Musses blick som saktade in bredvid mig. Vi tittade för ett ögonblick på varandra innan vi tryckte ner tramporna och satte fart efter min lillebror. Vi svängde av vägen och cyklade in på en plan stig som led in till en skog. Det var en genväg som vi känt till länge, eftersom vi haft många äventyr i den där skogen och spenderat många sommarlov i en koja inte så långt därifrån. Solen sken mellan lövträden och grantopparna och skapade prickiga mönster som gled över våra handdukar och ryggar medan vi tog oss fram över den barrfyllda stigen. Vi kom fram till en landsväg som vi korsade för att fortsätta på en brantare och smalare stig. Där kändes skogen mer som en mörk djungel eller bambuskog med tunna lövträd och en kvavare luft. Vägen blev lerigare och vi blev tvungna att lyfta cyklarna över ett fällt träd innan vi kunde fortsätta. Tillslut kom vi ut till ljuset där vi lutade cyklarna på en bänk på den lilla, korniga sandstranden. Vi hade stranden helt för oss själva och det tog inte lång tid innan vi hade kastat av oss skorna och tröjorna över våra cyklar och den sandiga bänken. Vi tävlade från stranden, ner i vattnet och upp på flytbryggan som var förankrad en bra bit från stranden. Musse vann och hjälpte oss andra upp på bryggan bara för att knuffa ner oss igen.
Det blev en utmattande kamp om bryggan och när jag precis hade fått ner Musse och Daniel som hade hittat blå lera på botten, såg jag något på stranden. Ur skogsbrynet kom tre figurer med cyklar. De såg ut att vara lika gammla som oss. En av dem hade långt mörkt hår, kunde det vara Frida? Jag stod förstelnad på flytbryggan och tittade mot tjejerna som hade handdukar över axlarna precis som vi hade. Men de hade stannat upp. Kände hon igen mig? Kunde hon se mig därifrån? En av dem vände ryggen mot oss och säger något till de andra. Musse lutade sig över bryggans kant med kroppen i vattnet och tittade på mig och tjejerna på stranden. Plötsligt vänder tjejerna på cyklarna och cyklar in i skogen igen. När jag såg att de försvann ville jag hoppa i vattnet, simma till stranden och springa ikapp dem. Jag ville springa efter henne. Men jag kunde inte. Jag satte mig på kanten och lät benen sjunka ner i det mörka vattnet. Musse tog sig fram i vattnet och när han är tillräckligt nära frågade han försiktigt ”Var det hon?”. ”Jag vet inte”, svarade jag trots att jag visste.
Musse skulle precis säga något igen när han får en stor lerklump kastad på sig som träffar hans öra och större delen av kinden. Jag vände mig om och såg att Daniel sprang mot mig med ännu en lerklump i handen. Han skrattade sitt lömska skratt och jag kunde inte göra så mycket annat än att börja skratta jag med, innan jag brottade ner honom på den leriga flytbryggan. Musse klättrade upp på bryggan, nu med en egen, större lerklump som han slungade på mig som träffade mig i bakhuvudet. Sedan tappade jag balansen och drog med mig båda två ner i vattnet innan jag fick det värsta ryggplasket jag kan minnas. Men det gjorde ingenting.
I den stunden undrade jag varför inte det alltid kunde kännas så här. Ett liv utan bekymmer men också utan höjden av lycka. Ett balanserat och plant liv. Istället för en berg-och-dalbana är rälsens kurvor jämna som en tom fotbollsplan. Ingen oro över att förlora något man håller kärt eller den sorg man känner när man väl gjort det. Ingen lycka när man når det man så länge önskat och ingen tidpunkt då man slutar hoppas. Ingen känsla av att man inser att allt var förgäves. Det är väl ett rättvist byte? En sådan värld har jag länge önskat mig. I en sådan värld skulle jag känna mig trygg. Jag har aldrig begärt att någon ska vara lycklig för min skull. Eller ens låtsas för min skull. Det enda jag fortfarande hoppas på är att de slutar. Vad kämpar de för egentligen? Det handlar alltid om bagateller och det slutar med att jag och Daniel blir medlare eller vapen.
Det börjar oftast med att mamma är irriterad över något. Vad det är vet ingen, inte ens hon själv. Men det går ut över spilld mjölk, en kommentar angående de överkokta makaronerna eller något annat obetydligt. Mamma går av och an i köket och skriker åt oss. Eller pappa som sitter tyst och ler hånfullt åt mammas argument. Pappa blir nästan aldrig arg, han visar det aldrig i alla fall. Han bara tankar mamma med ilskebränsle tills hon kokar över. Vi har, ibland omedvetet, undvikit detta genom att stanna på våra rum, höja volymen och hoppas på att man inte hör något från undervåningen mellan skotten, explosionerna eller replikerna från de döende soldaterna. Överrösta ett krig med ett annat. Men ibland är det förgäves. Ibland kommer de upp. Det är oftast mamma som kommer upp, ibland gråtandes och ibland ursinnig. Pappa kommer aldrig upp själv. Det funkar inte att säga att man inte vill höra, att vi vill vara ifred. ”Men jag vill att ni ska förstå” får man till svar. ”Jag vill att ni ska förstå hur eran pappa tänker.” Varje utbrott är olika. Varje gräl handlar om något nytt. Men de slutar alltid på samma sätt. Med förlåtelse. Det spelar ingen roll hur länge bråket har hållit på, eller hur sent det är på natten, innan det blir en ny dag ska tvisten vara ”löst”. Det är det enda ljuset i tunneln jag känner till och jag vet att det kommer. Man kan antingen vänta ut det eller förgäves försöka påskynda processen. Men när det väl är över, när det väl har tystnat och man tar av sig tröjan med den tårfyllda ärmen, vet man att det bara är en tidsfråga innan ärmen ner blöts igen. Innan man är tillbaka i det hopplösa sökandet efter en utgång i den mörka tunneln. Jag vet att det är meningslöst, men varje kväll hoppas jag i alla fall. Av någon anledning hoppas jag att att någon hade lärt sig något. Att någon skulle förstå när man ska ge upp. Att någon annan än jag ser mönstret. Att det var sista gången.
En prasslande ljud av en plastpåse med hårt och kallt innehåll slog mig på ryggen. Daniel cyklade snabbt förbi mig på sin BMX och viftade med en påse med frusna bullar. Jag skrattade till och mötte sedan Musses blick som saktade in bredvid mig. Vi tittade för ett ögonblick på varandra innan vi tryckte ner tramporna och satte fart efter min lillebror. Vi svängde av vägen och cyklade in på en plan stig som led in till en skog. Det var en genväg som vi känt till länge, eftersom vi haft många äventyr i den där skogen och spenderat många sommarlov i en koja inte så långt därifrån. Solen sken mellan lövträden och grantopparna och skapade prickiga mönster som gled över våra handdukar och ryggar medan vi tog oss fram över den barrfyllda stigen. Vi kom fram till en landsväg som vi korsade för att fortsätta på en brantare och smalare stig. Där kändes skogen mer som en mörk djungel eller bambuskog med tunna lövträd och en kvavare luft. Vägen blev lerigare och vi blev tvungna att lyfta cyklarna över ett fällt träd innan vi kunde fortsätta. Tillslut kom vi ut till ljuset där vi lutade cyklarna på en bänk på den lilla, korniga sandstranden. Vi hade stranden helt för oss själva och det tog inte lång tid innan vi hade kastat av oss skorna och tröjorna över våra cyklar och den sandiga bänken. Vi tävlade från stranden, ner i vattnet och upp på flytbryggan som var förankrad en bra bit från stranden. Musse vann och hjälpte oss andra upp på bryggan bara för att knuffa ner oss igen.
Det blev en utmattande kamp om bryggan och när jag precis hade fått ner Musse och Daniel som hade hittat blå lera på botten, såg jag något på stranden. Ur skogsbrynet kom tre figurer med cyklar. De såg ut att vara lika gammla som oss. En av dem hade långt mörkt hår, kunde det vara Frida? Jag stod förstelnad på flytbryggan och tittade mot tjejerna som hade handdukar över axlarna precis som vi hade. Men de hade stannat upp. Kände hon igen mig? Kunde hon se mig därifrån? En av dem vände ryggen mot oss och säger något till de andra. Musse lutade sig över bryggans kant med kroppen i vattnet och tittade på mig och tjejerna på stranden. Plötsligt vänder tjejerna på cyklarna och cyklar in i skogen igen. När jag såg att de försvann ville jag hoppa i vattnet, simma till stranden och springa ikapp dem. Jag ville springa efter henne. Men jag kunde inte. Jag satte mig på kanten och lät benen sjunka ner i det mörka vattnet. Musse tog sig fram i vattnet och när han är tillräckligt nära frågade han försiktigt ”Var det hon?”. ”Jag vet inte”, svarade jag trots att jag visste.
Musse skulle precis säga något igen när han får en stor lerklump kastad på sig som träffar hans öra och större delen av kinden. Jag vände mig om och såg att Daniel sprang mot mig med ännu en lerklump i handen. Han skrattade sitt lömska skratt och jag kunde inte göra så mycket annat än att börja skratta jag med, innan jag brottade ner honom på den leriga flytbryggan. Musse klättrade upp på bryggan, nu med en egen, större lerklump som han slungade på mig som träffade mig i bakhuvudet. Sedan tappade jag balansen och drog med mig båda två ner i vattnet innan jag fick det värsta ryggplasket jag kan minnas. Men det gjorde ingenting.
Kommentarer
Trackback
