bara berättaren bar brallor

Det var i somras. Jag träffade en tjej på en ungdomsgård där några lokalband spelade. Jag visste vem hon var innan jag med stela ben gick fram till henne. Hon heter Frida. Hon går i min paralellklass och jag har länge tänkt på henne. På ungdomsgården såg jag henne jubla till bandet på scenen med sina kompisar. Hon hade svartfärgat hår som var sprejat så att hon såg ut som en mangafigur. Ungefär som sångaren/sångerskan i Tokio Hotel. Jag var där med min kompis Musse. Han har jag inte umgåtts med på länge nu, vi snackar bara ibland i skolan. Hur som helst, Musse övertalade mig att gå fram till henne. Eller hotade. Om jag inte skulle gå fram skulle han göra det åt mig. Det kunde jag inte tillåta. Musse har alltid en god vilja, men han är dålig på att uttrycka sig. Han skulle ha sagt något i stil med ”Du, Frida, tjena! Du ser han där borta? Han med luggen, så skön kille! Han luktar jättegott. Vi snackar smultron. Gå och sniffa på han vetja!”. Musse var, tro det eller ej, en väldigt bra kompis, men den kvällen var den sista gången vi hittade på något tillsammans. Vi pratade inte ens med varandra förrän skolan började igen.

Tillbaka till sommarkvällen. Jag gick fram till Frida när bandet tackade publiken och gjorde sig klara för nästa låt. Jag vet inte hur jag vågade. Det måste ha varit whiskyblandningen som Musse hade snott från sin pappa och blandat med läsk, lite vin och en tepåse. Jag gick fram, torkade av handsvetten på mina shorts och lade en hand på hennes axel. Det kändes som om marken under mina fötter skakade och all vätska ville ut ur mina porer när Frida vände sig om. Hon tittade lite förvånat på mig. Jag knuffade ur mig ett ostadigt ”Hej, du är Frida va?”. Vilken dum fråga det var. Jag tog reda på vad hon hette så fort jag fick skolkatalogen i sexan! ”Ja, hej.” svarar hon frågande. Jag har glömt bort mina repliker så jag ser mig desperat omkring efter något att prata om. ”Hej, Björn. Heter jag alltså." "Heja två gånger?!" vrålade jag i mina tankar. Jag minns inte riktigt, men jag tror hon sa "Jaha?".  "Gillar du Lollipop-Pojkarna?” frågade jag tillslut. Det lokala punkbandet spelade covers på allt från Imperiet till Eddie Meduza, men bandnamnet var i en klass för sig. Frida mötte hennes kompisars överraskade blickar innan hon vände sig mot mig och svarade: ”Jo, dom är grymma. Fast vi väntar på Frantics.” Frantics spelade bara Metallica covers. Vilken cool tjej hon är! Jag lyssnade mest på Kent och Simon and Garfunkel då. Någon av hennes kompisar viskar något till henne. ”Åh, ja dom är rätt bra också” svarade jag. De tycker att något är roligt. Jag väntar spänt på en respons samtidigt som jag försöker komma på det ultimata svaret.

Precis när jag ska fråga dem vad de ska göra efter spelningen börjar bandet spela igen och tjejerna vänder sig mot scenen med ryggen mot mig. Jag kommer av mig helt och går tillbaka till Musse som står och biter sig i knytnäven för att dämpa sin skrattattack. Jag kom ner på jorden igen och ställer mig brevid Musse. Han säger att jag inte behöver oroa mig. ”Nu vet hon att du existerar i alla fall, om hon kommer komma ihåg dig.” Risken att Frida skulle glömma mig hjälptes inte av ciderburkarna jag lade märke till i hennes kompis handväska. ”Vi väntar tills det är slut och hakar på dem sen.” säger Musse och busvisslar när Frantics kommer upp på scenen.

När vi kommer ut genom betongbyggnaden reser jag mig på tå som en surikat för att finna Frida eller hennes kompisar i folkvimmlet. Jag känner igen en röd kaluffs som påminner om ett hallon. Det är Fridas fnissande kompis Jenny. Jag hukar mig ner och tar mig smidigt genom djungeln av svartklädda dödsrockare, Håkan Hellström-kopior, blonda tuggummituggande fågelholkar och andra tonåringar. Till slut kommer jag ut på andra sidan. Jag ser Frida och hennes kompisar. De snackar med någon i en bil. ”Någons pappa” tänker jag och tar mig närmre. Jag stannar plötsligt upp. Jag ser att Frida kliver in i bilen och genom bakrutan ser jag hur hon lutar sig mot föraren. De kysser varandra. Länge. Hallon-Jenny får syn på mig hon verkar förstå, men hon hinner inte tycka synd om mig länge. Jag går med snabba steg mot min och Musses tantcyklar runt husknuten.

To be continued...