Dag
Karga åkrar och grantäckta berg sträcker sig under de mörka molnen. En smal väg slingrar sig mellan ängarna mot horisonten där några hus och en kyrka skymtas. Längs vägen dras en vagn igenom gyttjan av stor kallblodshäst. Vagnen gungar över den guppiga vägen. Mannen vid tyglarna harklar sig och spottar. Bakom mannens rygg ligger fyra stora tunnor, fastspända i vagnen. Hästen har pälslösa streck ovanför svansen där ärren av piskan läkt och skärts upp på nytt. Mannens stubbiga ansikte träffas av en regndroppe och han tittar beskymrat upp mot molnen. Det börjar mullra där uppe och fler droppar faller mot jorden.
- ”Sätt fart nu för i helvete”, stönar mannen och stampar med sin träskobeklädda fot på hästens ärriga bakdel. Hästen nickar med sin stora skalle för varje lunkande steg, för varje gång de stora hovarna försöker få fäste i den grå leran.
Vagnen närmar sig en kvinna med ett barn på höften och ett barn i handen. De har gyttja upp till midjan som börjat torka högst upp.
- ”Akta på er”, ryter mannen till.
Barnet som håller sin mamma i handen, en mager pojke på sju år, vänder sig om och drar sin mamma åt sidan för att ge plats åt vagnen. Modern rättar till spädbarnet i sin famn och tar ett kliv mot vagnen.
- ”Skulle vi kunna vi få åka med in till byn?”, frågar hon, ”Vi har gått så långt.”
Mannen muttrar och skakar på huvudet. Hästen saktar plötsligt in och modern passar på och tar några snabba kliv för att se mannen.
- ”Min pojke då, han kommer inte vara till besvär.” försöker hon. Hennes magra son tittar upp på henne och skakar diskret på huvudet. Hon möter hans blick med en bestämd, tystande min.
- ”Jag har inte plats, jag har bråttom” svarar mannen och stampar på hästens bakdel ännu en gång. Vagnen passerar framför modern med hennes barn som fortsätter efter vagnen mot den lilla byn.
I byn är det rörelse på gatorna. Människor tränger sig fram mellan försäljare med hönor, magra kor, säckar med gryn, pälsar och vävda pläder. Det är stor konkurrens mellan försäljarna och köparna kämpar om fåtalet varor. En ung man springer genom folksamlingen och knuffar sig fram. Han har något i sin hand.
- ”Tjuv! Tjuv! Stoppa honom!”, ropar någon. Den unga mannen, endast i klädd en sliten tunika, blir fälld av någon och landar i leran.
Människorna runt omkring backar undan runt tjuven som försöker resa sig upp. En grövre känga trycker ner honom. Det är en kraftig man klädd i en brun gambeson och en luva som döljer hans huvud. I hans hand gungar en lång hammare. Den ungen mannen hinner precis hämta andan innan hans ansikte trycks ner av hammarskaftet.
- ”Här behåller vi ordningen!”, ropar han och hela folksamlingen lyssnar under tystnad. Han drar av sin luva och möter blickarna kring sig innan han hukar sig ner och tar tag i den unge mannens knutna hand.
- ”Nej! Nej, nej, snälla!”, säger den unge mannen förtvivlat medan han kämpar emot och han dras till en sten.
- ”Ni där…kom hit.” säger den kraftige till några människor som står och betraktar händelserna.
- ”Ställ er här.” Den kraftige pekar på den unges rygg och får bestämt vinka tills sig tre män och två kvinnor och ett barn som närmar sig osäkert.
- ”Stå på honom.”, beordrar den kraftige medan han trycker fast handleden mot stenen med sin känga. De sex personerna lyfter sina fötter och ställer sig på den unge som försöker vrida sig loss.
- ”Gud straffar er för era synder!”, säger han högtidligt och lyfter sin hammare mot himmelen.
- ”Och jag straffar er för era brott!” ropar han i en kraftanstränging och låter hammaren falla mot den knutna näven. Knogarna krossas mellan stenen och hammarens järnskaft. Den unga mannen vrålar men hans huvud trycks snabbt ner i leran och rösten dämpas.
Den kraftiga mannen slår en gång till och en flicka i publiken vänder sig mot sin mor. Modern vänder flickan mot föreställningen igen och håller ner hennes händer som vill gömma undan grymheterna.
- ”Loss!” ropar den kraftige mannen och slår ännu en gång mot den knutna handen. Den unge mannens kropp rycker till under fötterna på de sex frivilliga i föreställningen. Hammaren höjs för ännu ett slag men den deformerade handen öppnas och ur det blodiga knotstycket faller ett litet mynt.
Den kraftige sänker hammaren och plockar upp myntet innan han lyfter på sin känga. Den unga mannen är medvetslös och den kraftige går iväg genom folkmassan och försvinner bakom ett av timmerhusen. Folkmassan börjar sakta röra på sig igen och sorlet av ivriga köpslag återtas.
Morgon
Dammkorn och hårstrån svävar omkring i solskenet som lyser in genom den öppna dörren. Lerstugan är öde men någon slår sin näve i sängkarmen och rycker till under några filtar bredvid den murade spisen. Flickan är andfådd och på hennes kind har det grova tygstyckets textur gjort ett rött avtryck. Hon lyfter undan filtarna och kliver upp ur sänghalmen. Grus och damm fastnar under hennes varma fötter och några halmstrån har fastnat i hennes toviga ljusa hår. Flickan kliver över den stora tröskeln, ut mot det bländande solljuset.
Drömmen
Grön, fuktig mossa kramas mellan bleka tår. Mossan är mjuk och låter de små barnfötterna sjunka in. Ovanför fötterna hänger ett ljust förkläde, inte närheten av vitt men ljust. En hand reser sig med slitna naglar och härdad hud, men det är ett barns hand. Handflatan är lila, färgad av blåbär. Fingrarna försvinner in i munnen, men det hjälpte inte. Bakom syns en tät barrskog. De tjocka granstammarna reser sig högt upp och bildar ett tak som skuggar den gröna sluttningen. Träden verkar inte ta slut och luften är kvav. Det är vindstilla men något bland grenarna tycks röra sig, leva. Blicken letar i alla riktningar. En viskande andetag, men bara bark och mossa syns till.
En gråblond fläta gungar fram bakom en kraftig stam. En mager kvinna med ett stort leende lutar sig fram. Hon imiterar en uggla och gömmer sig igen. Hon kliver fram igen på andra sidan stammen och närmar sig snabbt. Med lätthet kliver hon över rötterna och mossan. Hon gömmer något bakom sin rygg. Hennes kläder hänger på hennes knotiga axlar som tomma säckar på en stol. En blus och kjol utan mönster. Hennes tjocka fläta dinglar framför henne när hon böjer sig fram. Hennes ögon är stora, ljusblå och blanka. Hon skrattar till och blöter sin tumme. Smuts på kinden. Hemligheten bakom hennes rygg avslöjas. Ett tjugotal mörka blåbär. Hon ler men hennes underläpp darrar. Det hålls inne och handen med bär närmar sig syftande. En kvist knäcks någonstans och blicken letar bland träden.
Kvinnan är borta. I mossan och mellan tårna ligger bären. Runt bakom stammen, men där står hon inte. Upp över de stora rötterna, förbi de döda grenarna. Träden står tätare, grenarna river mot ögonen. Snabba blickar åt alla håll, upp på den hala stenen. Den unga strupen flåsar. Skogen är tom, tyst och mörk. Den mullrar. Blicken letar igen, men inte för att hitta någon att springa till, utan att springa ifrån. Tillbaka, men vilken väg? De små fötterna slinter över rötterna upp för backen, mullret närmar sig. Mullret kvider, skrattar, stönar. Backen blir brantare och fingrarna borras in i och sliter upp mossan. Det mörknar. Backen blir en bergvägg, det är stopp. Flickan kryper ihop och trycker sig mot den blöta stenväggen. Mullret donar bakom henne, högre och högre. De döda granbarren på marken under henne skakar. Händer över öronen, blundar hårt. Blundar hårdare men det hjälper inte. Hon skriker, men det hörs inte. Hennes kropp böjer sig av skriket som inte hörs. Hon hämtar andan och försöker försvinna i hennes händer. Det donar men mullret avtar. En värme sträcker sig över hela hennes kropp. Hon lyfter försiktigt på händerna och lyssnar. Det är tyst. Mullret är borta men det är något som sprakar. Ansiktet slappnar av och hon blundar inte lika hårt. Hon försöker lugna sin andning och lyfter försiktigt på ögonlocken och kisar. Det är natt och skogen är tyst, men ett rött sken syns mellan träden. Det knastrar mellan grenarna och någon snyftar. Flickan reser sig försiktigt mot stenväggen och tittar mot ljuset. Det är en eld. Hon kisar och försöker förstå vad hon ser, tills lågorna speglas mot hennes ögon.
Björn, 16 år. Om sig själv. -Del fyra.
I den stunden undrade jag varför inte det alltid kunde kännas så här. Ett liv utan bekymmer men också utan höjden av lycka. Ett balanserat och plant liv. Istället för en berg-och-dalbana är rälsens kurvor jämna som en tom fotbollsplan. Ingen oro över att förlora något man håller kärt eller den sorg man känner när man väl gjort det. Ingen lycka när man når det man så länge önskat och ingen tidpunkt då man slutar hoppas. Ingen känsla av att man inser att allt var förgäves. Det är väl ett rättvist byte? En sådan värld har jag länge önskat mig. I en sådan värld skulle jag känna mig trygg. Jag har aldrig begärt att någon ska vara lycklig för min skull. Eller ens låtsas för min skull. Det enda jag fortfarande hoppas på är att de slutar. Vad kämpar de för egentligen? Det handlar alltid om bagateller och det slutar med att jag och Daniel blir medlare eller vapen.
Det börjar oftast med att mamma är irriterad över något. Vad det är vet ingen, inte ens hon själv. Men det går ut över spilld mjölk, en kommentar angående de överkokta makaronerna eller något annat obetydligt. Mamma går av och an i köket och skriker åt oss. Eller pappa som sitter tyst och ler hånfullt åt mammas argument. Pappa blir nästan aldrig arg, han visar det aldrig i alla fall. Han bara tankar mamma med ilskebränsle tills hon kokar över. Vi har, ibland omedvetet, undvikit detta genom att stanna på våra rum, höja volymen och hoppas på att man inte hör något från undervåningen mellan skotten, explosionerna eller replikerna från de döende soldaterna. Överrösta ett krig med ett annat. Men ibland är det förgäves. Ibland kommer de upp. Det är oftast mamma som kommer upp, ibland gråtandes och ibland ursinnig. Pappa kommer aldrig upp själv. Det funkar inte att säga att man inte vill höra, att vi vill vara ifred. ”Men jag vill att ni ska förstå” får man till svar. ”Jag vill att ni ska förstå hur eran pappa tänker.” Varje utbrott är olika. Varje gräl handlar om något nytt. Men de slutar alltid på samma sätt. Med förlåtelse. Det spelar ingen roll hur länge bråket har hållit på, eller hur sent det är på natten, innan det blir en ny dag ska tvisten vara ”löst”. Det är det enda ljuset i tunneln jag känner till och jag vet att det kommer. Man kan antingen vänta ut det eller förgäves försöka påskynda processen. Men när det väl är över, när det väl har tystnat och man tar av sig tröjan med den tårfyllda ärmen, vet man att det bara är en tidsfråga innan ärmen ner blöts igen. Innan man är tillbaka i det hopplösa sökandet efter en utgång i den mörka tunneln. Jag vet att det är meningslöst, men varje kväll hoppas jag i alla fall. Av någon anledning hoppas jag att att någon hade lärt sig något. Att någon skulle förstå när man ska ge upp. Att någon annan än jag ser mönstret. Att det var sista gången.
En prasslande ljud av en plastpåse med hårt och kallt innehåll slog mig på ryggen. Daniel cyklade snabbt förbi mig på sin BMX och viftade med en påse med frusna bullar. Jag skrattade till och mötte sedan Musses blick som saktade in bredvid mig. Vi tittade för ett ögonblick på varandra innan vi tryckte ner tramporna och satte fart efter min lillebror. Vi svängde av vägen och cyklade in på en plan stig som led in till en skog. Det var en genväg som vi känt till länge, eftersom vi haft många äventyr i den där skogen och spenderat många sommarlov i en koja inte så långt därifrån. Solen sken mellan lövträden och grantopparna och skapade prickiga mönster som gled över våra handdukar och ryggar medan vi tog oss fram över den barrfyllda stigen. Vi kom fram till en landsväg som vi korsade för att fortsätta på en brantare och smalare stig. Där kändes skogen mer som en mörk djungel eller bambuskog med tunna lövträd och en kvavare luft. Vägen blev lerigare och vi blev tvungna att lyfta cyklarna över ett fällt träd innan vi kunde fortsätta. Tillslut kom vi ut till ljuset där vi lutade cyklarna på en bänk på den lilla, korniga sandstranden. Vi hade stranden helt för oss själva och det tog inte lång tid innan vi hade kastat av oss skorna och tröjorna över våra cyklar och den sandiga bänken. Vi tävlade från stranden, ner i vattnet och upp på flytbryggan som var förankrad en bra bit från stranden. Musse vann och hjälpte oss andra upp på bryggan bara för att knuffa ner oss igen.
Det blev en utmattande kamp om bryggan och när jag precis hade fått ner Musse och Daniel som hade hittat blå lera på botten, såg jag något på stranden. Ur skogsbrynet kom tre figurer med cyklar. De såg ut att vara lika gammla som oss. En av dem hade långt mörkt hår, kunde det vara Frida? Jag stod förstelnad på flytbryggan och tittade mot tjejerna som hade handdukar över axlarna precis som vi hade. Men de hade stannat upp. Kände hon igen mig? Kunde hon se mig därifrån? En av dem vände ryggen mot oss och säger något till de andra. Musse lutade sig över bryggans kant med kroppen i vattnet och tittade på mig och tjejerna på stranden. Plötsligt vänder tjejerna på cyklarna och cyklar in i skogen igen. När jag såg att de försvann ville jag hoppa i vattnet, simma till stranden och springa ikapp dem. Jag ville springa efter henne. Men jag kunde inte. Jag satte mig på kanten och lät benen sjunka ner i det mörka vattnet. Musse tog sig fram i vattnet och när han är tillräckligt nära frågade han försiktigt ”Var det hon?”. ”Jag vet inte”, svarade jag trots att jag visste.
Musse skulle precis säga något igen när han får en stor lerklump kastad på sig som träffar hans öra och större delen av kinden. Jag vände mig om och såg att Daniel sprang mot mig med ännu en lerklump i handen. Han skrattade sitt lömska skratt och jag kunde inte göra så mycket annat än att börja skratta jag med, innan jag brottade ner honom på den leriga flytbryggan. Musse klättrade upp på bryggan, nu med en egen, större lerklump som han slungade på mig som träffade mig i bakhuvudet. Sedan tappade jag balansen och drog med mig båda två ner i vattnet innan jag fick det värsta ryggplasket jag kan minnas. Men det gjorde ingenting.
Björn, 16 år. Om sig själv. -Del tre.
Den kvällen är himmelen ljusblå och övergår till lila och orange, så som den kan vara i mellersta Sverige i slutet av juni. Den varma, fuktiga luften sipprar igenom min gröna t-shirt. Vi cyklar ganska snabbt och det är antingen whiskeyblandingen eller tanken på Frida, eller både och som får mig att glömma något som jag har sedan länge vant mig vid. Något jag vuxit upp med och ofta fått skämmas för. Musse frågar om han kan slagga hos mig. Jag tänker inte så mycket på vad han säger och svarar ”Självklart”.
Musse sa inte så mycket på vägen hem. Han ville väl ge mig lite andrum, vilket jag uppskattade. Precis när jag låser upp dörren till mitt barndomshem kommer jag på ännu en anledning till att han var så tyst. Under alla år vi varit vänner har han aldrig varit hemma hos mig och han har aldrig fått veta varför. Det är tyst och ganska mörkt i hallen. Vi drar fötterna ur skorna och går upp för trappan. Medan vi går upp för trappan sneglar jag ner mellan trappstegen för att få en glimt av köket. Det enda jag ser är ett svagt ljus och förutom våra fotsteg hör jag ett lågt skrammel från köksbänken. Jag lyssnar spänt och pustar ut. Vi klarade oss.
Jag låter Musse gå före in till mitt rum. Jag stannar upp i hallen och tittar in i min lillebrors rum. Med en försiktig hand knuffar jag undan dörren med en träskylt med namnet ”Daniel” målat med svarta och blåa penseldrag. Runt om kring namnet på skylten har han ritat några dinosaurier som äter upp små streckgubbar och jetplan som skjuter på dinosaurierna. Dörren glider upp och jag blir inte förvånad när jag ser att han har somnat i sin svarta sackosäck framför den lilla blinkande tv-apparaten och den susande tv-spelskonsolen. Både han och jag har våra sätt att undvika konflikter, inte kliva på någons tår eller vara på fel plats vid fel tillfälle. Och om man inte är med i sammandrabbningen själv finns det en risk att man blir åhörare istället, som kan vara mycket värre. Daniel stänger ute och överröstar det när han slåss mot orcher eller skjuter nazister. Det har jag också gjort, men nu låter jag bara bli att komma hem.
Försiktigt drar jag av de stora hörlurarna, stänger av spelet och lyfter upp han till sängen. Han vaknar inte helt men kurar in sig i kudden när jag stoppar om honom. Innan jag hinner stänga dörren efter mig hör jag en sömnig röst bakom mig. ”Bada imorgon?” Jag vänder mig om mot min tioåriga bror och säger ”Om du vågar.” med ett leende. Han fnyser tillbaka och innan han ska kontra och säga att det är jag som är badkrukan, stänger jag dörren. När jag kommer in i mitt rum har Musse suttit sig vid min laptop. ”Du måste kolla in den här ungen, så jävla klockrent.” säger han och vrider skärmen mot mig som placerar ut en madrass på golvet. Jag skrämmer nästan Musse när jag skyndar mig till datorn för att klicka på mute-knappen. Musse tittar förvånat på mig. ”Det är sent, vi tittar på den i morgon.” säger jag och hoppas att han inte ska insistera. ”Kom igen, nu. Vi sänker ljudet.” svarar han.
När vi har lagt oss under våra täcken och placerat laptopen på min sängkant, klickar han på ”play”. Klippet visar en liten pojke på julafton som öppnar ett paket innehållande ett Nintendo 64. Han vrålar av glädje, tittar på sina föräldrar och vrålar igen. Hans lillasyster vill också vara med på glädjeropen och försöker utala tv-spelets namn i takt med sin bror. Vi har svårt att hålla oss för skratt. ”Han kan inte ha alla flingor i paketet”, säger Musse. ”Inte alla indianer i kanoten”, kontrar jag. Vi sitter länge och tittar på roliga filmklipp. När vi till slut stänger av datorn har solen påbörjat sin resa upp. Vi hade nyss sagt att vi ska försöka sova när Musse vänder ryggen mot mig på sin madrass och säger att det finns fler fiskar i sjön. ”Tänk inte på det mer, Björne.” Efter det kändes det tyst, nästan kallt. En fågel har vaknat upp någonstans och börjar sjunga. Jag vänder mig förgäves i sängen. Frida var det enda jag tänkte på.
To be continued...
Björn, 16 år. Om sig själv. -Forts.
Tillbaka till sommarkvällen. Jag gick fram till Frida när bandet tackade publiken och gjorde sig klara för nästa låt. Jag vet inte hur jag vågade. Det måste ha varit whiskyblandningen som Musse hade snott från sin pappa och blandat med läsk, lite vin och en tepåse. Jag gick fram, torkade av handsvetten på mina shorts och lade en hand på hennes axel. Det kändes som om marken under mina fötter skakade och all vätska ville ut ur mina porer när Frida vände sig om. Hon tittade lite förvånat på mig. Jag knuffade ur mig ett ostadigt ”Hej, du är Frida va?”. Vilken dum fråga det var. Jag tog reda på vad hon hette så fort jag fick skolkatalogen i sexan! ”Ja, hej.” svarar hon frågande. Jag har glömt bort mina repliker så jag ser mig desperat omkring efter något att prata om. ”Hej, Björn. Heter jag alltså." "Heja två gånger?!" vrålade jag i mina tankar. Jag minns inte riktigt, men jag tror hon sa "Jaha?". "Gillar du Lollipop-Pojkarna?” frågade jag tillslut. Det lokala punkbandet spelade covers på allt från Imperiet till Eddie Meduza, men bandnamnet var i en klass för sig. Frida mötte hennes kompisars överraskade blickar innan hon vände sig mot mig och svarade: ”Jo, dom är grymma. Fast vi väntar på Frantics.” Frantics spelade bara Metallica covers. Vilken cool tjej hon är! Jag lyssnade mest på Kent och Simon and Garfunkel då. Någon av hennes kompisar viskar något till henne. ”Åh, ja dom är rätt bra också” svarade jag. De tycker att något är roligt. Jag väntar spänt på en respons samtidigt som jag försöker komma på det ultimata svaret.
Precis när jag ska fråga dem vad de ska göra efter spelningen börjar bandet spela igen och tjejerna vänder sig mot scenen med ryggen mot mig. Jag kommer av mig helt och går tillbaka till Musse som står och biter sig i knytnäven för att dämpa sin skrattattack. Jag kom ner på jorden igen och ställer mig brevid Musse. Han säger att jag inte behöver oroa mig. ”Nu vet hon att du existerar i alla fall, om hon kommer komma ihåg dig.” Risken att Frida skulle glömma mig hjälptes inte av ciderburkarna jag lade märke till i hennes kompis handväska. ”Vi väntar tills det är slut och hakar på dem sen.” säger Musse och busvisslar när Frantics kommer upp på scenen.
När vi kommer ut genom betongbyggnaden reser jag mig på tå som en surikat för att finna Frida eller hennes kompisar i folkvimmlet. Jag känner igen en röd kaluffs som påminner om ett hallon. Det är Fridas fnissande kompis Jenny. Jag hukar mig ner och tar mig smidigt genom djungeln av svartklädda dödsrockare, Håkan Hellström-kopior, blonda tuggummituggande fågelholkar och andra tonåringar. Till slut kommer jag ut på andra sidan. Jag ser Frida och hennes kompisar. De snackar med någon i en bil. ”Någons pappa” tänker jag och tar mig närmre. Jag stannar plötsligt upp. Jag ser att Frida kliver in i bilen och genom bakrutan ser jag hur hon lutar sig mot föraren. De kysser varandra. Länge. Hallon-Jenny får syn på mig hon verkar förstå, men hon hinner inte tycka synd om mig länge. Jag går med snabba steg mot min och Musses tantcyklar runt husknuten.
To be continued...
Björn, 16 år. Om sig själv.
Jag klarar mig rätt bra i skolan. Jag har hållit mig nog rätt mycket för mig själv. Men det börjar kännas konstigt. Och ensamt. Jag har haft många kompisar förut men jag kom de aldrig riktigt lika nära som de gjorde med varandra. Jag ville inte att de skulle se min mamma. Hon är inte elefantmannen, men hon kan vara ganska kall när hon inte har druckigt. När hon har druckigt kan hon vara allt från älskvärd till rasande inom några sekunder. När jag var mindre tog jag hem kompisar några gånger men det blev för pinsamt. Det blev för mycket när hon bröt sig in i mitt rum och skrek åt mig och mina kompisar. Vad jag vet hade vi inte gjort henne något, förutom att vara tillgängliga för hennes vrede. När de hade gått hem, bara några ögonblick efter utbrottet, kom hon upp till mitt rum igen gråtandes och bad om förlåtelse. Jag tror att hon vill mig väl, hon är ju min mamma, men hon kan inte visa det utan några glas vin. Och då kan vad som helst hända. Jag har aldrig förstått hur min pappa, Hans, kunde gifta sig med henne. Min pappa är bilförsäljare och är djupt religös. Kristen. Men tydligen är mamma ett undantag för hans syn på synd och han följer hennes minsta vink. Han är en toffel. ”Men snälla Renee.” är det enda han får ur sig när hon brusar upp. Eller ”berusar upp”. Jag vet inte varför min mamma får denna ilska ifrån. Jag vet inte heller hur min pappa orkar med henne. Hon kan säga så mycket till honom som han bara tar emot.
När jag pratar med honom så är det annorlunda. Det känns som han inte lyssnar eller att det som han inte vill höra filtreras bort innan det når hans öron. Några av dessa saker har varit min framtid, mammas kokande humör och tjejer. Tjejer och allt som hör till. Han har alltid suckat missnöjt när jag ville gå på skoldiscon i mellanstadiet, frågat var tjejer var för något eller när jag hittade min snopp. Det senare tog jag aldrig upp, men han hade nog suckat. Nu när jag tänker efter var det väldigt länge sedan jag var på en fest. Eller gjorde en annan ”umgängesaktivitet” egentligen. Det måste vara skolan som har tagit upp den mesta av min fritid. Min pappa har varit mycket noggrann när han berättat för mig hur viktigt det är med min utbildning. Han har inte sagt det rakt ut, men han hoppas att jag ska bli jurist eller läkare. Eller nej, han planerar. Han har kollat upp vilka gymnasier som har det bästa medelbetygen och han har t.o.m. kollat upp högskolor. Jag har alltid haft svårt att kommunicera med min pappa. Jag minns att när jag var liten tittade jag ofta på min pappa för att försöka lära mig vad han tycker är roligt när han skrattar. Vad som gör honom arg när han ryter till och vad som lockar fram det där rycket i mungipan när någon annan skulle gråta floder. Han har alltid varit ett mysterium för mig. Nu när jag tänker på det så iaktar jag honom fortfarande, lika intresserad och förväntansfull.
Jag vill inte svika min pappa och kanske förlora min chans att göra honom stolt. Nej, förlora chansen att se min pappa visa att han är stolt. Jag måste vara ganska paranoid som tror att detta kommer riskera hela min framtid. Men jag orkar inte längre. Jag behöver någon som lyssnar på mig. Någon som vill lyssna på mig. Jag behöver någon som kan se mig och som gillar att se på mig. Någon som kan torka mina tårar, dra fingrarna genom mitt hår och se mig i ögonen. Jag behöver någon.
Jag har inte känt något så här starkt på länge, men jag minns senaste gången mitt hjärta bultade på detta sätt.
To be continued...
Björn, 16 år. Monolog.
Ok, nu kör vi. Vad tyst det blev. Dags att dra den klassiska ”Förlåt, att jag kommer försent.” och... Oj, är det SO nu? Lärarinnan ser lite besviken ut, men jag tror hon förstår. Hon ler. Hon känns så förstårende. Hon känns så varm. Shit, det är mycket att anteckna från tavlan! ” 1988 - Arafat erkänner staten Israel”...
Hon har på sig den där blusen igen. Hon måste gilla den blusen. Jag gillar den där blusen. Fast hon verkar yngre än hur hon klär sig. Hon vill väl smälta in bland de andra lärarna. Hur gammal är hon egentligen? Trettitvå? Trettisju? Hon skulle lika gärna vara tjugofem. ...”vid ett FN-möte i Genevé”.
Jag gillar att anteckna av tavlan, fast inte när det går för snabbt. Då kan jag titta hur mycket jag vill och ingen märker någonting. Jag undrar om hon märker. En gång kändes det som om hon märkte, men hon sa inget. Vad hemskt det var. Tänk om hon hade blivit arg? Tänk om hon hade skällt ut mig inför hela klassen? Hon borde ha blivit arg. Jag satt ju och stirrade på henne. Från topp till tå. Jag känner mig som ett pervo, men jag kan inte sluta titta på henne. Hon kanske tyckte om att jag tittade på henne? Nej, stor chans. Hon känns för mogen för att gilla sånt. Hon känns för smart. För omöjlig. Jag undrar hur hon känns.
